hjälpte honom skickligt ur hans förlägenhet. Med sin erfarna blick hade hon genast igenkänt “styvnacken”. Hon låtsade, som hon icke märkte Elsas oartighet.
— Du har fullkomligt rätt, sade hon vänligt, det är det bästa att pappa tar djuret hem med sig igen. Det skulle kanhända eljest hindra dig mer, än önskligt vore. Skall pigan bära hunden tillbaka till hotellet, där ni tagit in, herr amtman?
— Jag vill själv bära honom dit, snälla pappa, får jag inte det? frågade Elsa och tryckte Bob ängsligt intill sig.
— Det önskade jag helst, att du icke gjorde, invände fröken Raimar. Jag skulle gärna vilja behålla dig nu genast till middagen för att presentera dig för de övriga flickorna. Jag anser det vara bäst så. Det är icke bra, herr amtman, om ett barn, strax som dess far eller mor överlämnat det åt mig, än en gång följer med dem tillbaka till hotellet. Avskedet blir blott då så mycket svårare.
— Nej, nej, ropade Elsa darrande av rörelse, jag vill icke stanna här nu med detsamma! Jag vill vara tillsammans med min pappa tills han reser. Du tager mig med dig, pappa, eller hur?
Macket var högst besvärad av hennes häftighet, men även denna gång hjälpte fröken Raimar honom ur hans pinsamma belägenhet.
— Får gå, mitt barn, invände hon med lugn, din önskan skall uppfyllas. Får jag bedja er, herr amtman, att i dag vara min gäst till middagen? Det skulle glädja mig mycket.
Elsa kastade en bedjande blick till sin far och denna skulle ungefär betyda: — Stanna icke här, tag mig med dig härifrån! Jag vill icke bliva kvar här hos den elaka fröken, som bara behandlar mig illa. Tyvärr uttydde han blicken annorlunda; han uppfattade den som en stum bön att antaga inbjudningen och tackade.
