Föreståndarinnan reste sig och drog i klocksnöret. Den inträdande jungfrun befallde hon att bedja fröken Gussow komma ner. Kort därefter inträdde denna i rummet.
Fröken Gussow var första lärarinna i pensionen och bodde där. Hon var vida yngre än föreståndarinnan, en högst behaglig, älskvärd dam på sex och tjugu år. Samtliga eleverna och särskilt helpensionärerna svärmade för henne; genom sitt lugn och sin vänlighet mot alla förstod hon att tillvinna sig år ungas hjärtan.
— Vill ni vara så god och följa Elsa på hennes rum, så att hon kan lägga av sig hatten där, sade föreståndarinnan, sedan hon presenterat den unga lärarinnan.
— Gärna, återtog den tilltalade, och gick fram till Elsa. Kom, min kära vän, sade hon vänligt och fattade hennes hand, så skall jag visa dig, var du skall bo. Du får ett vackert, stort rum; men du bor icke ensam där. Ellinor Grey blir din rumskamrat. Hon är en söt flicka, du vill väl gärna göra hennes bekantskap nu genast, inte sant?
Elsa hörde icke, vad hon frågade. Med skygg och ängslig blick såg hon hän till sin far och frågade: — Du går väl icke din väg, pappa? Då han lugnat henne i detta hänseende, följde hon med fröken Gussow.
— Men hunden måste du väl lämna kvar; du kan icke taga den med dig upp på rummet, sade fröken Raimar. Du kan lämna den åt pigan därute, så tager hon nog vara på den så länge.
Fröken Gussow var mindre sträng än föreståndarinnan. Hon fann det icke så farligt, om Elsa behöll hunden på armen.
— Håller du så mycket av honom? frågade hon, då hon gick med den unga flickan genom den långa korridoren.
— Ja, svarade Elsa, jag tycker så mycket, mycket om Bob. Och jag får icke behålla honom här.
32
