— Å så tråktigt! Han är så söt! och hon smekte Bob.
Det lät så lustigt och hon såg så skälmaktig ut, att Elsa genast kände sig dragen till henne. Gärna skulle hon hava velat lyssna ännu en stund till Nellys pladder, men hon måste följa fröken som föresatt sig att visa henne några av skolrummen. Först öppnade hon dörren till musikrummet, därefter gingo de in teckningssalen och till sist fördes Elsa in i den så kallade stora salen. Lärarinnan berättade för henne, att här höllos alla examina och ibland även små fester. Elsa hörde på med blott halvt öra, hon hade nämligen genom en dörr, som stod öppen, kastat en blick in i ett tomt klassrum och där upptäckt skolbänkarna. Från och med denna dag skulle hon nödgas sitta inklämd därinne och icke ens våga stiga upp, när hon ville. Det var förfärligt! En rysning kom plötsligt över henne, det kändes som snördes hennes bröst tillsammans.
— I vilken klass tror du, att du kan komma? frågade fröken. Efter din ålder borde du väl sättas i högsta klassen! Har du dina skrivböcker med dig? Hur är det med språken? Franska och engelska talar du väl flytande, då du, som din far skrev, alltjämt har haft en fransk eller en engelsk guvernant?
Ljudet av en klocka hördes nedifrån. Detta var ett mycket kärkommet avbrott för Elsa, som började känna sig illa till mods vid denna examinering. Hon sade, att hon icke visste, hur långt hon var kommen; franska trodde hon sig kunna tala.
— Det får vara nog så länge, mitt barn, menade fröken, i dag skola vi icke vidare tänka på läsningen. I morgon, när du prövas, få vi ju se, huru pass lärd du är. Vi gå nu ner i matsalen; det var matklockan, som ringde.
Då de trädde in i salen, funno de föreståndarinnan och amtmannen redan där. Den förstnämnda gjorde honom bekant med den vanliga anordningen under måltiderna. Så till exempel
34
