Hon visste mycket väl att Elsa inte alls brydde sig om att få sina saker ordnade, men hon visste också att sysselsättning är det bästa läkemedel mot sorg och hemlängtan.
De båda flickorna följdes åt upp till sitt rum. Utan att taga av sig hatten satte sig Elsa på en stol och stirrade ut genom fönstret. Hon brydde sig inte om sakerna, som skulle packas upp, hon var tvärtom förargad över att man ville att hon skulle uträtta sådant som var huspigans göra. Nelly öppnade emellertid skåpet och drog ut byrålådorna, varpå hon såg frågande på Elsa. Men denna rörde sig ej ur stället.
— Giv mig dina nycklar, sade hon, så skall jag låsa upp koffertarna.
Elsa steg motvilligt upp. Då hon inte hade någon, som hon kunde låta sitt dåliga lynne gå ut över, ryckte hon hatten av sitt huvud och slängde den på golvet.
— Varför skall jag packa upp sakerna? Jag vet ju inte om jag stannar här, sade hon. Jag trivs inte här.
Nelly hade tagit upp hatten och lagt den på sin säng.
— Du kommer nog att trivas, sade hon vänligt. Allesammans kände vi det så som du, när vi kommo hit. Var bara inte ledsen. Giv mig dina nycklar, så skall jag låsa upp.
Nellys vänlighet var det bästa vapen mot Elsas trotsiga surmulenhet. Hon lämnade henne nycklarna. Nelly började taga upp kläderna, Elsa stod bredvid henne och såg på.
— Jag skall räcka dig kläderna, sade Nelly, så kan du själv lägga in dem i byrålådorna.
Det hade Elsa ingen vidare lust till, ordning var en sak, som hon kände endast till namnet. Hon tog emot det rena linnet, som var sirligt ombundet med röda band, och kastade ned det i lådan utan att bekymra sig om, hur del kom att ligga. Nelly såg ett ögonblick på hur hon bar sig åt, så brast hon i skratt.
38