— Jo, det var en skön ordning! skrattade hon. Du kastar näsdukar, kragar, förkläden om varandra. Det ser just vackert ut. Lägg det nu så här.
Hon drog ut den ena lådan i sin byrå efter den andra och visade, hur ordentligt alla plagg lågo sida vid sida.
— Jag tycker inte det är mödan lönt att göra sig så mycket besvär för det där skräpet.
— Skräp! upprepade Nelly. Hur kan du kalla det för skräp? Se på den här fina näsduken, så vackra broderier. Och det här söta förklädet! Du har ju kastat tunga böcker på förklädena och skrynklat ner dem. Nej, låt vara! ropade hon, då Elsa ämnade kasta sina kängor på det rena linnet, jag gör det hellre ensam — du förstår dig inte på det.
Elsa lät sig ej bedjas därom två gånger. Hon stod alldeles lugn och såg på, hur Nelly tog kängorna, ställde in dem i klädskåpet och därefter satte var sak på dess rätta plats.
— En så vacker bok! utropade Nelly plötsligt och upptog ur kofferten en bok, elegant inbunden i brun sammet med silverbeslag. Mitt på pärmen var en plåt, där det stod ingraverat: Elsas dagbok.
Elsa tog den förundrad. Vad var det för en bok? Hon hade inte reda på den. När hon öppnade den, föll en fullskriven papperslapp ut. Hon tog den och läste följande:
- “Mitt kära barn!
Måtte denna bok bli din goda vän. Tag din tillflykt till den, när ditt hjärta är tungt och anförtro åt den, vad du sörjer över. Den är tyst och skall aldrig missbruka ditt förtroende.
Tänk med kärlek på Din Mamma.”
Elsa lade undan boken utan alt säga ett ord. Hon var alls
icke glad över den vackra gåvan och moderns kärleksfulla ord
gjorde intet intryck på henne.
