— Tycker du inte om boken? frågade Nelly, som icke förstod denna liknöjdhet.
Elsa skakade på huvudet och fick ett trotsigt drag kring munnen, då hon svarade:
— Vad skall jag göra med den? Jag tänker inte skriva något i den, jag har alldeles nog av att skriva övningar — har varken tid eller lust till andra dumheter.
— Jag skulle vara glad, sade Nelly sorgset, om jag hade en moder, som gav mig dylika presenter.
— Är din mamma död? frågade Elsa med deltagande.
— För länge, länge sedan, svarade Nelly. Jag var ett litet barn, när hon dog. Min pappa är också död. Jag är alldeles ensam, jag har ingen som riktigt hjärtligt håller av mig.
— Stackars Nelly! sade Elsa och tog hennes hand. Har du inga syskon?
— Nej, jag är alldeles ensam. En gammal farbror betalar för mig i pensionen, och när jag har lärt mig tyska tillräckligt, skall jag bli guvernant.
— Guvernant! utbrast Elsa förundrad. Du är alldeles för ung för det. Det är bara gamla mamseller, som bli guvernanter.
Nelly skrattade gott över detta naiva åskådningssätt. Hennes sorgsna stämning var alldeles försvunnen, det medfödda glada sinnelaget tog åter överhand och bröt fram som en solstråle genom gråa moln. På Elsa hade emellertid Nellys övergivna belägenhet gjort ett djupt intryck.
— Låt mig bli din väninna, bad hon på sitt öppna, barnsliga sätt, jag skall hålla så mycket av dig.
— Jag vill gärna bli vän med dig, svarade Nelly och räckte Elsa sin hand. Jag tyckte så mycket om dig från första stund jag såg dig.
Den stora kofferten hade emellertid blivit tom och Nelly
40
