Den här sidan har korrekturlästs

drog fram den mindre och började lossa remmarna, men Elsa drog den ifrån henne.

— Låt mig öppna den! sade hon. Du får inte se vad det är i den.

— Nej, så rädd jag blev, du såg så farlig ut! ropade Nelly och låtsades vara förskräckt. Har du hemligheter i kofferten? Är det något att äta, något gott?

Nelly satte på sig en så komisk min, att Elsa måste skratta. Hon ångrade redan att hon visat sig så häftig.

— Jag är så häftig, Nelly, var inte ond på mig, bad hon. Om du inte talar om det, så skall jag visa dig vad där är — men då får du ta mig i hand på att du tiger.

Nelly satte pekfingret för munnen och lovade med ett handslag att vara tyst.

Därpå tog Elsa nyckeln, som hon bar i ett svart band om halsen, men som hon skulle låsa upp kofferten, ringde man till kvällsvarden.

— Så förargligt! sade Nelly, som brann av nyfikenhet att få se in i den hemlighetsfulla kofferten. Vi måste gå ner nu och kunna inte packa upp förrän när vi gått och lagt oss.

— När vi lagt oss? frågade Elsa förundrad. Då ligga vi ju i våra sängar.

— Ts! viskade Nelly och satte ånyo fingret för munnen. Det är min hemlighet.

Elsa fick plats vid föreståndarinnans sida. På andra sidan om henne satt en ung ryska, Orla Sassuwitsch. Hon hade ett ovanligt och pikant utseende, kortklippt hår, mycket livliga, bruna ögon och en smula uppåtsträvande näsa. Hon var sjutton år, men såg äldre ut. Hon talade tyska flytande.


41