Elsa hade helst velat sitta bredvid Nelly, som hon redan blivit god vän med, men fick nu sin plats långt ifrån henne.
Nelly hade inte satt sig, hon och en av de andra flickorna stodo vid ett sidobord och hjälpte hushållerskan att servera te.
På bordet stodo flera fat med påbredda smörgåsar med steg och korv på.
Fröken Raimar tog ett fat och räckte till Elsa.
— Tag för dig, sade hon, och skicka det sedan vidare.
Elsa var hungrig. Hon hade knappt förmått äta en bit till middag, men nu tog naturen ut sin rätt. Hon försåg sig med fyra smörgåsar på en gång, lade två och två på varandra och började sluka dem i en fart. Hon tog munnen proppfull, så att kinderna stodo ut som kautschukbollar, det generade henne ej. Hon var van att bita i det tjocka, lantliga smörbrödet, sådana tebrödsskivor som dessa hade hon alltid försmått, när hon var hemma. Då hon drack, höll hon koppen med båda händerna och stödde armbågarna mot bordet.
Fröken Raimar hade icke givit akt på Elsa och blev först uppmärksam på henne genom att höra ett förstulet fnissande i sin närhet. Melanie och Greta Schwarz, två systrar från Frankfurt am Main, som sutto mitt emot Elsa, hade omåttligt roligt åt hennes obesvärade sätt, knuffade omärkligt sina grannar i sidan och pekade på den intet anande Elsa.
En sträng blick från förestånderskan tvang dem till tystnad. Fröken Raimar kunde aldrig tåla att man gjorde narr av andras fel och svagheter. Hon sade inte ett ord åt Elsa för att inte behöva förebrå henne i kamraternas närvaro — fel av detta slag talade hon aldrig om annat än mellan fyra ögon.
— Är du ännu hungrig, Elsa? frågade hon.
I stället för att svara nickade Elsa blott med huvudet. Hon hade ju nätt och jämnt hunnit börja sin måltid.
42
