Hon var redan fullt klädd och hade också haft tid att städa undan sina toalettsaker, innan Elsa kunde besluta sig för att sätta sig i sängen.
— Elsa då, skynda dig, du har inte mera än tio minuter på dig. Skynda för all del, jag skall hjälpa dig. Var har du din kam?
Elsa pekade på ett paket, som låg i fönstret.
— Den är där, svarade hon.
Nelly skakade på huvudet.
— Ordentlig är du just inte, sade hon. Du skall sy dig en väska av vaxduk med röda band som den här — hon pekade på sin lilla toalettväska — så skall den se ut.
Elsa gjorde sig inte mycket besvär med sitt hår. Hon kammade ut det, det var alltsammans, sedan fick det ringla sig i naturliga lockar bäst det ville. Nelly fästade ett ljusblått band om hennes huvud och knöt det med en rosett på ena sidan.
— Förklädet! påminde hon, då Elsa fått klänningen på sig. Du får inte glömma förklädet.
Hon skrattade åt Elsas protester. Vad skulle hon med förkläde att göra?
— Du är en liten slarva, förebrådde hon och band, trots Elsas häftiga motstånd, förklädet på henne.
— Stå stilla nu! Den som kommer ner utan förkläde får intet kaffe.
Och den gladlynta Nelly fick verkligen Elsa att lyda.
— Så där ja, skämtade hon, nu är du fin. Ditt blåa förkläde är så näpet, att du skall få en kyss.
De andra flickorna sutto redan vid det långa bordet, Nelly och Elsa voro de sista, som infunno sig. Fröken Raimar var aldrig närvarande, då man drack kaffe, utan det var fröken Gussow, som då hade uppsyn över flickorna. Elsa fick sitta
