bredvid henne. När hon fått sitt kaffe, tog hon verkligen koppen i handtaget och helt små brödbitar i munnen, men hon hade en annan ovana, hon sörplade kaffet i sig så högt, att det väckte allmän munterhet.
Elsa hade ingen aning om att det var åt henne man fnissade, förrän Orla gjorde henne uppmärksam på det.
— Du håller oss med taffelmusik, du, sade hon. Men vackert är det just inte.
Elsa kände sig djupt sårad över denna tillrättavisning. Hon ställde genast kaffekoppen ifrån sig, steg upp och skyndade ut.
— Orla, du skulle inte ha sagt det så att alla hörde det, sade fröken Gussow, som också steg upp för att gå efter Elsa, det är i hög grad sårande.
Elsa var just på väg ut i trädgården, då den unga lärarinnan ropade henne tillbaka.
— Varthän, Elsa? frågade hon. Hur kan det falla dig in att gå ifrån bordet? Här är det brukligt att ingen stiger upp förrän alla slutat äta. Gå genast in igen.
— Jag vill inte ha någon mat och jag går inte in igen, svarade Elsa. De skrattade allesammans åt mig och Orla var oförskämd emot mig. Vad rör det dem, hur jag äter och dricker, jag gör som jag vill.
— Innan jag talar med dig, kära Elsa, så ber jag dig vara lugn och taga ditt förnuft till fånga. Jag tillåter inte att du talar till mig i så ohövlig ton.
Fröken Gussow talade med mycket allvar men likväl vänligt. Hennes mjuka, fylliga röst gav alltid hennes ord något vinnande, Elsa kände det nu. Hon slog ned ögonen, och det var inte utan att hon fick en känsla av skam.
Lärarinnan läste i hennes ansikte, vad som försiggick inom henne.
50
