Den här sidan har korrekturlästs

Varpå Elsa begav sig upp på sitt rum och sökte fram sina skrivböcker.

De voro just inte i bästa skick, isynnerhet inte den tyska, som pryddes av åtskilliga bläckplumpar, ja, där fanns till och med ett par smörfläckar. Den franska skrivboken gömde hon. Hon hade försökt riva ut några blad, där det var alltför många fel, och då hade de andra bladen också gått löst — hon kunde omöjligen lämna fram boken så som den såg ut.

Nelly hade just ledigt denna timme. Hon stod alldeles häpen och såg på henne.

— Vad tänker du på? frågade hon. Ämnar du visa dina böcker, så som de se ut, för fröken Raimar? Gör för all del inte det. Fick du det för pastorn? Giv mig dem, så skall jag sätta blåa omslag på dem, så att fläckarna inte synas.

— Låt bli dem! utbrast Elsa förargad. De ä tillräckligt bra som de äro. Det gör mig detsamma, om fröken Raimar ser fläckarna eller ej!

— Bliv inte så förargad, fröken Elsa! Ni är en liten oordentlig flicka. Skulle det vara roligt, om fröken Raimar tog din bok i fingerspetsarna och höll upp den i vädret, så att alla lärarna kunde se den? Det vore nog inte alldeles detsamma och inte vore det vidare roligt heller. Isynnerhet inte, om vår lärare i tyskan, doktor Althof, tittade på dig på sned, som han brukar, och med sitt ironiska leende frågade: “Hur gammal kan fröken vara?”

Elsa var otålig, hon förklarade med bestämdhet att det tjänade föga till att göra sig så mycket besvär med de dumma böckerna. Men Nelly lyckades dock få sin vilja fram.

När den sista skrivboken fått sitt blåa omslag, sade hon:

— Så där ja, nu är du färdig och nu får du säga tack för besväret.


52