— Ja, nog önskar jag av fullt hjärta, att ni måtte få rätt, sade fröken Raimar och steg upp. Kärlek och överseende skola inte fattas. Kanske skall det lyckas oss att göra Elsa till en förståndig och foglig flicka.
Det var likväl ej särdeles stora utsikter därtill under den första tiden. Vid middagsbordet visade Elsa åter, att fröken Raimar hade rätt, då hon påstod att Elsa inte tålde att höra ett ord av förebråelse. Hon satt så nedböjd över tallriken som ett uthungrat barn.
— Sitt rak, kära Elsa, förmanade föreståndarinnan. Det är inte hälsosamt att sitta så krokig.
— Jag sitter alltid så, när jag äter, svarade hon ganska kort.
— Har alltid suttit så, menar du väl, ty här måste du rätta dig efter våra seder.
Elsa inföll genast med en liten knyck på nacken:
— Pappa gjorde aldrig anmärkningar över sådant. Han var nöjd, om jag bara hade god aptit.
— Men din mamma? Tyckte hon också om dina bordsseder?
Elsa teg. Hon varken ville eller kunde säga osanning. Hur många gånger hade inte modern förmanat henne och hur många gånger hade hon inte svarat: — Då kan jag vara utan mat, efter du ständigt skall anmärka på mig.
Fröken hade talat så sakta, att ingen utom Elsa hört vad hon yttrat och ingen kunde ana vad det var, ty hon såg så god och vänlig ut. Hon väntade ej något svar på sin fråga, men tyckte om att Elsa hellre teg än tog sin tillflykt till nödlögner.
— Ät nu, barn, fortfor hon. Med tiden blir det nog bra. Om ett par veckor har du övervunnit dina små ovanor och vi behöva inte mera påminna dig om dem, inte sant?
