kofferten skulle innehålla. Men förvånad blev hon, då Elsa började packa upp. Hon hade hoppats på något gott att äta — Nelly var en stor älskare av läckerheter — men intet dylikt fick hon syn på.
— Har du inga kakor? frågade hon, kastade ut en del av koffertens innehåll och grävde på dess botten.
— Aj, aj! ropade hon plötsligt och drog handen tillbaka. Vad var det? Jag stack mig.
På hennes finger hängde mycket riktigt en röd bloddroppe.
Elsa visste inte, vad det kunde vara, förrän hon själv stack ned handen i kofferten. O, så retsamt! Burken med lövgrodan hade gått sönder och Nelly hade skurit sig på en glasbit.
— Vart kan grodan ha tagit vägen? undrade Elsa ängslig och sopade undan glasskärvorna.
— Vad säger du? — En groda! En levande groda? Nej, Elsa, har du kvävt henne? Hur kunde du lägga det arma djuret i din koffert? Det måste ju dö, när det inte fick någon luft.
Elsa hade emellertid hittat grodan, som naturligtvis var död. Hon tog den i handen och andades på den för att möjligen få liv i den igen. Nelly skrattade åt henne.
— Du har dödat den stackars lilla grodan, sade hon och tog den av Elsa. Den är alldeles död — den kommer inte mer till liv. Vi skola lägga den i en ask i morgon och begrava den under linden.
Elsa såg bedrövad på grodan och tårarna kommo henne i ögonen. Hon hade ju själv fångat djuret, givit det mat och haft roligt åt det. Nu var grodan död, och det var hennes fel.
— Så dum jag var, det var illa gjort, klagade hon. När
