jag packade in, tänkte jag alls inte på, att den skulle kvävas. Jag hade så bråttom…
Tanken på att grodan skulle begravas under linden tröstade henne något så när.
— Vi göra en liten kulle, föreslog Nelly, och plantera blommor på den. Och så sticka vi ett litet träkors i jorden och skriva på det: Här vilar Elsas groda, som dog av brist på luft.
Detta infall torkade Elsas tårar, hon måste småle åt Nellys påhitt.
Så hittade hon sin uppstoppade kanariefågel. Även den hade farit illa på resan. Huvudet hade blivit hoppressat och ena vingen hängde lös. Nelly försökte giva den någon form igen, hon tryckte på huvudet, tills det började runda sig och lovade att gumma fast vingen dagen därpå.
— Men vad är det? frågade hon plötsligt och höll fram Elsas blus. Varför har du tagit med dig den här fula klänningen? Och gamla, smutsiga stövletter, vad skall du göra med dem?
Varför hon tagit dem med sig? Det hade Elsa inte ens tänkt på, men det förargade henne att se sin favoritkostym så föraktad.
— Det förstår inte du, sade hon och tog den ifrån Nelly. Det är min trevligaste och vackraste klänning. Jag kan inte tåla de andra klänningarna, som sitta så stramt och äro så utstyrda.
— Låt mig få prova den, bad Nelly, jag har sådan lust att taga den på mig.
Elsa hade ingenting att invända däremot. Hon hjälpte Nelly att kläda på sig och snart stod väninnan där mycket egendomligt påklädd.
58
