Kjolen var för kort åt henne, så att den långa, vita nattdräkten syntes nedanför. Bluslivet var något sönderrivet, vilket gjorde att Nelly stuckit ut armen genom ett stort hål, medan ärmen hängde tom på hennes rygg. Efter att ha bundit det gamla läderbältet om sitt smärta liv stod hon alldeles färdigklädd — utom att hon ej velat taga på sig Elsas gamla stövletter, som voro för smutsiga.
— Nog är det bekvämt, det har du rätt i, sade hon och började dansa och svänga sig runt omkring. Man känner sig så luftig, så lätt.
Plötsligt brast Elsa ut i ett hjärtligt skratt. Nelly höll genast handen för hennes mun och viskade:
— Skratta inte så högt, man kan höra oss.
— Jag kan inte hjälpa det, du ser så rolig ut.
Nelly tog vaxstapeln och gick fram till spegeln.
— Så avskyvärt! utbrast hon och slet kläderna av sig. Hur kan du säga alt det här är en vacker klänning?
Elsa lade sina grannlåter tillbaka i kofferten, Nelly blåste ut ljuset och några minuter efteråt lågo båda flickorna i djup sömn.
Sedan Elsas ankomst hade fjorton dagar förgått. Många bittra tårar hade hon fällt under den korta tiden, som förekom henne som en evighet, och många, riktigt många gånger hade hon fattat pennan för att skriva till sin fader att han måste låta henne komma tillbaka hem. Hade inte modern varit, så skulle hon säkert skrivit.
Endast två gånger hade hon besvarat de många och långa brev, hon fått hemifrån, och det helt kort och gott. Hon urskuldade sig med att hon inte hade tid att skriva längre brev.
Till slut satte hon sig ned att skriva — det var en söndagseftermiddag, och söndagseftermiddagarna voro i allmänhet
