efter mig, vart jag gick. Det var härligt! Hur mår Bob och Diana och alla de andra? Ack, om jag hade dem här!
Här i pensionen är det förfärligt noga med allting och det finns regler för allt. Man skall stiga upp, äta frukost, läsa över på bestämda tider. Det är avskyvärt! Om morgnarna är jag ibland så trött, men jag måste upp, när klockan slår sex. Och fast jag ofta hade lust att springa ner i trädgården, så måste jag sitta kvar på de avskyvärda skolbänkarna.
Ingenting kan jag lära mig, jag är alldeles för dum, kära pappa. Nelly och de andra flickorna kunna mycket mera än jag och äro mycket förståndigare än jag. Nelly ritar så bra. Hon har just gjort färdigt ett stort hundhuvud med svartkrita och det ser så levande ut. Hon spelar också piano, så att hon kunde uppträda på konserter, om hon ville, men jag kan ingenting.
Det hade varit bättre, om jag stannat hemma, för då skulle jag inte veta av, hur dum jag var. Nelly försöker trösta mig och säger att ingen blir fullärd på en dag och att jag skall bjuda till, så går det nog. Men jag bjuder till och lär mig ändå ingenting. Jag vet bara att jag är dum, förfärligt dum.
Allra värst är det på onsdags eftermiddag, då sitta vi från tre till fem i matsalen, fönsterna stå öppna till trädgården och jag ser dit ut med längtande blickar. Det riktigt spritter i armar och ben, så jag vore färdig att rusa upp och springa ned i trädgården. Men det vågar jag inte, jag måste sitta alldeles stilla och laga mina kläder, stoppa strumpor och lappa och sy i knappar. Tänk dig, pappa, sådant arbete måste jag göra själv! Fröken Gussow säger att flickor måste lära sig allting. Hon var alldeles förvånad över att jag inte kunde sticka strumpor. Jag förstår inte, varför man skall plåga mig med sådant, det tjänar ju ingenting till, man får ju köpa strumpor, som äro mycket
