högt och blev ett par gånger så upprörd, att han knappt kunde fortsätta.
Efter att ha läst brevet till slut sade han:
— Jag hade god lust att taga hem det stackars barnet igen. Hon känner sig olycklig, och jag inser inte, varför vi skulle förbittra livet för vår enda dotter. Vad säger du, Anna? Och ni, käre Wollert? Skulle det inte vara bäst?
Pastorn läste igenom brevet ännu en gång, vek ihop det och svarade:
— Jag är inte av er åsigt, jag skulle till och med anse det vara orätt. Elsa är redan på god väg att inse, att hon ännu har mycket att lära. Hon jämför sig med sina kamrater och inser sina fel, erkänner att hennes kunskaper äro ofullkomliga. Vi ha på denna korta tid nått ett bättre resultat än jag vågade hoppas.
— Att hon lider av hemlängtan, är ju helt naturligt, sade fru Anna. Tänk, så svårt hon skall ha att rätta sig efter skoltvånget, hon som är van vid obunden frihet. Punktligheten i pensionen strider mot hennes natur, men det är nödvändigt för henne att lära sig tämja sitt självrådiga lynne och bli en snäll och älskvärd flicka.
Amtmannen var en smula harmsen över att de inte ville förstå honom. Han blev varken överbevisad genom hustruns eller pastorns förnuftsskäl. Han dömde endast med sitt eget svaga hjärta, som led vid tanken på barnet, som längtade tillbaka hem.
Elsas önskningar blevo naturligtvis genast uppfyllda. Man bakade kakor och skaffade korv av bästa slag och hämtade upp skinka från förrådshuset. Fadern packade själv in alltsammans i en låda och lade dessutom dit åtskilliga goda saker.
— Hon skall åtminstone inte behöva vara hungrig, sade han till sin hustru, som smålog åt hans iver. Unga flickor i upp-
64