De andra skrattade och Greta, som satt mitt emot henne, tog upp arbetet för att avhjälpa felet.
Elsa ryckte strumpan ifrån henne.
— Låt den vara, sade hon. Det är min.
Innan fröken Gussow hann säga något till Elsa om hennes opassande uppförande, kom fröken Raimar in i salen. Hon gick från den ena till den andra och såg på deras arbeten, som hon hade för vana att göra ibland för att glädja sig åt flickornas framsteg eller tadla dem, om det var nödvändigt.
— Nå, frågade hon, hur går det med Elsa? Har du din strumpa färdig snart? Får jag se.
Elsa låtsade som hon ej förstod denna uppmaning, hon skämdes över sitt smutsiga arbete.
— Hörde du inte? Jag vill se på ditt arbete.
Förestånderskans röst var något sträng och hård, och denna gång var det av trots, hon inte lydde.
Retad av denna olydnad tog fröken Raimar det ur hennes hand.
— Jag är van vid att mina elever lyda mig, och du vågar trotsa! Se här, flickor, fortfor hon, tog stickstrumpan med fingerspetsarna och höll den upp i vädret, vad tycker ni om detta arbete? Ser det ut, som det var en stor flicka, som hade stickat det här? Du borde skämmas? Jag vill aldrig mera se ett så smutsigt arbete.
Allas ögon voro riktade på detta uppträde och några av flickorna ansågo sig berättigade att yttra sig om saken. Den viktiga Greta påstod, att hennes lilla femåriga syster hemma kunde sticka mycket finare och snyggare — hennes strumpa var vit som snö, om man jämförde den med Elsas, och med smutsiga fingrar fick hon aldrig sticka.
Den estetiska Flora liknade Elsas arbete vid en kaffepåse,
66
