ett yttrande som kom Annemie att skratta, så att hon knappt kunde hejda sig.
Det är svårt att beskriva, vad som föregick hos Elsa. Hon såg sig utskrattad från alla håll och kunde ingenting yttra till sitt försvar, när man gjorde narr av henne. Hennes varma blod, hennes obändiga natur upprördes mot den skymf, som man tillfogat henne offentligt. Hon föll i ett raseri, sådant hon aldrig förr känt. Hon knöt händerna och bet ihop tänderna och hennes ögon fylldes av heta tårar.
Fröken Raimar hade lämnat rummet, men hon var kvar i korridoren och dörren hade hon lämnat öppen efter sig. Hon hade ingen aning om, vilket uppror hon åstadkommit hos Elsa. Hon skulle också haft svårt att förstå det — hon trodde tvärtom att hon en gång för alla brutit hennes trots. Hur föga förstod hon inte flickans lidelsefulla sinnelag! Hon hade nått motsatsen av vad hon velat framkalla. Elsas trots bröt ut i låga.
— Reta henne inte! befallde fröken Gussow, som bättre förstod henne. Ni få inte skratta åt henne.
Och Nelly, den enda som varit allvarsam och deltagande under hela uppträdet, tog upp den föraktade strumpan för att sätta den i ordning.
— Låt bli! ropade Elsa och öste ut hela sitt samlade raseri över Nellys oskyldiga huvud. Släpp den! Vad har du att göra med mina saker?
— Låt mig ha den, bad Nelly milt, så skall jag göra den i ordning.
Men Elsa hörde inte på henne, ryckte strumpan ifrån Nelly, och förr än denna hann hindra det, kastade hon i häftigaste vrede strumpan mot väggen, så att nystanet rullade ut genom den öppna dörren ända fram till förestånderskans fötter.
Fröken Raimar hade kanske inte brytt sig om denna lilla
