Den här sidan har korrekturlästs

händelse, om hon inte hört högljudda utrop. Hon gick genast tillbaka in i salen.

— Vad står på? frågade hon.

Hon fick intet svar, men hennes blick föll på stickstrumpan på golvet och hon gissade allt.

— Var det med flit du kastade bort den? frågade hon Elsa. Hennes röst darrade av vrede och hennes ögon blixtrade. Svara! Jag vill veta det.

— Ja, sade Elsa.

— Kom hit och tag upp den.

Förestånderskans häftighet gjorde Elsa ännu mera trotsig. Hon rörde sig inte.

— Hörde du, vad jag sade? Tror du att jag tillåter sådant? Du skall lyda.

— Nej, svarade Elsa till alla de närvarandes förskräckelse, jag gör det inte.

Fröken Gussow betraktade henne sorgsen och bekymrad. Hon kände ingen vrede, endast medlidande. Om jag blott kunde inverka på dig — om jag blott kunde föra dig in på en annan väg, du stackars förblindade barn! tänkte hon och beslöt att ej lämna något medel oförsökt för att få Elsa att inse sitt stora fel.

Under hela den tid, fröken Raimar varit pensionens förestånderska, hade hon aldrig upplevat något liknande. Oaktat sitt vanliga lugn var hon totalt rådlös för ögonblicket och visste icke, hur hon skulle bära sig åt med flickan.

— Gå upp på ditt rum, sade hon kort, och stanna där.

Elsa gick. Väl uppkommen på rummet, kastade hon sig ned på en stol och grät högt. Stormen, som hon haft svårt att bekämpa, bröt nu lös. Hon ropade på sin fader, han måste komma och hämta henne, hon anklagade modern att ha tvungit henne till detta förhatliga ställe, kort sagt, hon kände sig olyckligare än någonsin i hela sitt liv.


68