— Jag reser i dag, svarade hon. Här kan jag inte stanna kvar.
— Du vill således fortfara med att slå huvudet i väggen? Du tänker alls inte på att erkänna ditt fel och bedja om förlåtelse? Du har sårat fröken Raimar — tänker du inte på att försona dig med henne? Svara mig!
— Nej, ropade Elsa och kastade huvudet tillbaka. Det är fröken Raimar, som sårat mig och förnärmat mig så förfärligt. Jag vill inte bedja henne om förlåtelse. Jag har aldrig bett någon om förlåtelse — och jag gör det heller inte nu! Nej!
Det var åter ett fult utbrott av trots, men fröken Gussow förlorade ej tålamodet utan var lugn och saktmodig.
— Har du aldrig bett om förlåtelse, Elsa? Det förundrar mig. Nog har du ändå sökt göra allting gott igen, när du varit olydig mot din fader och han har blivit ond på dig.
— Pappa! utbrast Elsa och såg i djup förvåning på den unga lärarinnan. Han har aldrig varit ond på mig. Han var alltid, alltid snäll — jag fick göra allt vad jag ville.
— Såå? sade fröken Gussow, som nu trodde sig ha funnit orsaken till Elsas trots i hennes faders alltför stora eftergivenhet. Och din mamma, var hon också nöjd med allt vad du gjorde? Gjorde du henne aldrig emot? Svara mig uppriktigt på det.
Elsa såg fundersam ut. Hon kunde inte neka till, att hon ofta gjort henne emot.
— Jag tror att jag har gjort det, sade hon dröjande.
— Och då sade du: “förlåt mig, kära mamma”, inte sant?
Elsa skakade på huvudet.
— Nej, sade hon, det har jag aldrig gjort. Mamma har inte heller fordrat det — hon vet att jag inte kan be om förlåtelse.
— Ett barn måste kunna det. Ack, Elsa, det måste du
