också lära dig — det är ännu inte för sent, sade fröken Gussow mycket upprörd. Elsa, om mina ord kunde förmå leda dig in på en god väg! Lär att böja dig, barn, lär framför allt att behärska dig. Gör du inte det, så kommer livet att sätta dig i sin hårda skola och skaffa dig sorg och bekymmer. Tro mig, trots är dåligt ogräs i en flickas hjärta och det kväver ofta de bästa, de heligaste känslor. — Gå dit ned, barn, och bed fröken Raimar om förlåtelse. Om du i dag övervinner ditt hårda sinne, så har du segrat för hela livet.
Hon talade varmt och innerligt och fick tårar i ögonen. Elsa kände sig också gripen av hennes ord. Men göra avbön — nej, det kunde hon ändå inte.
— Jag kan inte, sade hon slutligen men bestämt.
— Men du måste, sade fröken Gussow i livlig rörelse. Min gud, finns det då intet medel, som kan böja ditt hårda hjärta?
— Kom och sätt dig här hos mig, fortfor hon med mera lugn. Jag skall berätta för dig en sannsaga om ett trotsigt upproriskt flickhjärta, som kastade bort sitt livs lycka för en nyck, och om du sedan säger: “jag kan inte”, så följ din egen vilja — då uppgiver jag alla försök…
Aldrig hade någon talat till Elsa i en så övertygande ton. Den förfelade ej heller sin verkan. Hon satte sig undergiven mitt emot den unga lärarinnan och såg i spänd väntan på henne. Det hårda, trotsiga uttrycket försvann från hennes ansikte, och den som nu såg henne skulle inte ha trott, att det var samma flicka, som för en timme sedan uppförde sig så illa.
Fröken Gussow lutade huvudet mot fönsterposten och såg tankfull ned i trädgården. Hennes ansikte hade fått litet färg, och där var kring hennes läppar ett drag av smärta. Det såg ut som om en strid utkämpades i hennes inre, som om det var svårt för henne att uttala de första orden. Plötsligen steg hon upp.
72
