— Här är så kvavt och tryckande, sade hon och öppnade fönstret.
En uppfriskande fläkt trängde in, det drog sig upp till oväder. Blåsten susade i trädtopparna och åskan mullrade i fjärran.
— Det gjorde gott, fortfor hon och drog djupt efter andan, värmen hade lagt sig som en sten på mitt bröst. Hur gammal är du, Elsa? avbröt hon sig själv.
— Jag blir sexton år nästa månad.
— Sexton år! upprepade lärarinnan. Då är du gammal och förståndig nog, tänker jag, att höra min ungdomsväninnas sorgliga historia. Hör nu på!
Det var en gång en ung och gladlynt flicka, som trodde att hon kunde erövra hela världen med sina sexton år. Hennes fader och moder hade dött för länge, länge sedan. Därav kom det sig, att den lilla föräldralösa blivit lämnad till sin mormor, som uppfostrade henne och grundligt skämde bort henne. Lucie — vi kalla henne så — fick aldrig lära sig att lyda, hon kände inte till mer än en vilja och det var hennes egen. Detta var en olycka för henne, ty jämte många goda egenskaper hade hon ett svårt fel, trots.
I stället för att böja det under barnaåren, gav mormodern näring däråt genom alltför mycken eftergivenhet.
“Varför skall inte barnet få göra som det vill?” frågade hon, när man anmärkte på hennes svaghet. “Är det inte en stor olycka att hon inte har sina föräldrar i livet? Jag kan nu en gång för alla inte uthärda att se henne ledsen.”
— Var Lucie vacker? frågade Nelly, som stod bakom Elsas stol och hade lagt armen över hennes axlar.
— Det tror jag nog att hon var, svarade fröken Gussow och rodnade lätt, åtminstone sade man det ofta till henne. Men det är oväsentligt — hör nu vidare.
