“Det är min hjärtas mening!” ropade hon retad. Och jag upprepar det ännu en gång: Jag låter hellre bli att gifta mig, än jag vill lida nöd.”
— O, vad hon var hårdhjärtad! utbrast Nelly, då fröken Gussow höll upp ett ögonblick.
— Hon var inte hårdhjärtad, endast förblindad, fortfor denna. Hon hade aldrig fått lära att foga sig efter andras vilja, hon hade aldrig förmått böja sig. Nu, då hennes fästmans allvarsamma försök att tämja henne visade sig så tydligt, reste sig hennes trots däremot och hon kunde inte bekämpa det.
“Är det ditt sista ord, Lucie?” Det var med skälvande röst han ställde den frågan till henne. Hon förblev lika halsstarrig, vände sig om och gick sin väg.
Bedrövad följde mormodern henne. Men den gamla frun knackade förgäves på flickans dörr — den öppnades ej.
Lucie var inte i någon avundsvärd stämning. Det kokade och rasade inom henne, och de mest förvirrade tankar flögo genom hennes hjärna. Var det inte rätt gjort, så som hon handlat? Jo, svarade hon, jag är i min rätt. Varför skrämmer han mig med dessa spöken om sorg och brist, varför plågar han mig med dem? Jag vill se fram emot en lycklig framtid, och han gör mitt hjärta tungt genom att tala om omöjliga saker. Och så gör han det till en så betydelsefull sak! Jag skulle ta tillbaka mina ord — skall göra avbön — avbön! När det i alla fall var han som började — när det alltsammans är hans skuld.
Från en vrå av sitt hjärta hörde hon en röst, som ropade till henne: “Giv efter! Räck honom handen eller du förlorar honom!” Men hon hörde inte på denna röst, och efter en timmes förlopp hade hon så levat sig in i tanken på sin egen oskuld, att hon var säker om att Kurt skulle komma och bedja om förlåtelse.
