gjort. Han kommer nog tillbaka, skall du se, utan att jag ber honom därom.”
Även den nästa dagen gick, men han kom inte. Lucie hade nästan feber och hon ryckte till för var gång någon gick i en dörr.
På tredje dagen — fram på aftonen — kom äntligen Kurts betjänt med ett brev. Hon skyndade upp på sitt rum för att ostörd få läsa det. Det var då äntligen ett budskap från honom!
Hon slet ivrigt upp det. Kurts förlovningsring — sönderbruten i två bitar — föll ur. Brevet innehöll endast några få rader. — Jag skall försöka återgiva det för er, avbröt fröken Gussow sig själv. Lucie har flera gånger låtit mig läsa det.
“Du har inte bett mig komma tillbaka — hur jag än har längtat därefter,” stod det. ”Om du ännu älskade mig så, som jag älskade dig, så skulle det ej varit så svårt för dig att säga ett ord till försoning. Farväl således — jag måste skiljas från dig, Lucie, emedan jag inte kan lova att ständigt bjuda dig lycka och rikedom. — — — Jag hade ej rätt att begära att få solsken över mitt hela liv, farväl därför — jag har älskat dig gränslöst.”
Hon sjönk tillsammans som tillintetgjord och var nära att förgås av sorg. Detta hade hon inte tänkt — att det skulle gå så långt var alls ej hennes avsikt. Men det var för sent, och varken hennes ånger eller hennes självförebråelser kunde återföra honom.
Mormodern fann Lucie i ett tillstånd av full förtvivlan och hemligen, utan att Lucie visste av det, skickade hon ett bud till Kurts bostad. Budet kom igen med det besked, att han hade rest bort för två timmar sedan.
Hon hade för alltid mistat honom.
