Den här sidan har korrekturlästs

— Den stackars, stackars Lucie! Hur hade han hjärta att övergiva henne, den elaka människan? utropade Nelly gråtande. Han hade inte alls brytt sig om henne.

— Jo, han hade älskat henne utan gräns, svarade lärarinnan och blickade ut på regnet, som strömmade ned. Men han var en man, och han kunde inte tåla hennes halsstarriga lust att säga emot.

— Vad blev det av Lucie?

— Lucie? sade fröken Gussow dröjande. Hennes öde blev sorgligt. Ett år senare förlorade mormodern så gott som hela sin förmögenhet. Lantstället måste säljas och Lucie, den bortklemade och högmodiga Lucie, måste själv förtjäna sitt bröd.

Elsa betraktade lärarinnan förfärad.

— Ja, upprepade denna, hon måste själv förtjäna sitt bröd. Du finner det förskräckligt, inte sant? Men hon kände det inte så tungt, som hon förr hade trott. Från den dagen, då hön upplevat sin största sorg, hade en förändring försiggått i hennes väsen. Hon gick omkring tyst och allvarsam, och hennes övermodiga skratt var borta. — Hon förberedde sig till att bliva lärarinna, och då mormodern dog och Lucie tagit sin examen, for hon till London. Där är hon nu anställd vid ett institut.

— Och målaren? Har den stackars Lucie aldrig sedan hört av honom?

— Hans arbeten har hon ofta beundrat i gallerierna, men han själv var och förblev borta.

— Det var en förfärligt sorglig historia, utbrast Nelly. Det gör mig så ont om dem.

Och Elsa? Hon satt med hopknäppta händer och nedslagna ögon. Hon kände sig upprörd i sitt innersta. Hon skulle

82