handlat alldeles som Lucie, hon visste det — också hon skulle ha drivit det till det yttersta, också hon skulle i halsstarrigt övermod ha offrat sitt livs lycka. — Hon tvekade ännu ett ögonblick liksom i strid med sig själv, men därefter steg hon hastigt upp och fattade fröken Gussows hand.
— Jag skall bedja om förlåtelse, sade hon sakta. Det var som om hon blygdes över sina egna ord.
Ett glatt uttryck kom upp i lärarinnans ansikte. Hon omfamnade Elsa och kysste henne hjärtligt.
— Gå, gå, sade hon rörd, och när den onda anden åter kommer över dig, så tänk på Lucies sorgliga öde.
Långsamt gick Elsa nedför trappan. Utanför förestånderskans rum stannade hon. Hon kunde inte besluta sig för att öppna dörren. Två gånger hade hon lagt sin hand på låset och dragit den tillbaka igen. Det var så outhärdligt svårt att bedja om förlåtelse för första gången i sitt liv. Om hon skulle vända om?
Hon stod kvar, tog till och med ett steg tillbaka, men då hörde hon fröken Gussow komma i trappan.
Skulle hon träffa henne här med oförrättat ärende? Det skulle hon blygas över. Hon öppnade dörren.
Förestånderskan satt vid sitt skrivbord. Då hon såg Elsa komma in, steg hon upp.
Elsas hjärta klappade, som om det var nära att sprängas. Hon förlorade modet, då hon såg fröken Raimars stränga blick. Hon försökte att tala, men det var henne omöjligt att få fram ett ord, strupen var som sommansnörd. Hon formligen led, och hon skulle ha ansett det som en välgärning, om golvet plötsligen hade öppnat sig och hon fått försvinna. Men detta hände ej, och där stod Elsa mållös inför förestånderskan.
