Då kände hon det förra trotset åter vakna inom sig, men så tyckte hon, att Lucie såg sorgset på henne, som ville hon säga: “Gå käckt fram — inte tillbaka!”
— Nå, Elsa? avbröt fröken Raimar den långa tystnaden. Vad vill du?
Elsa ansträngde sig förgäves att säga något och brast ut i en krampaktig gråt. Avbrutet och nästan ohörbart fick hon äntligen fram:
— För — låt mig!
Fröken Raimar hade varit mycket förtörnad över Elsas uppförande och hade ämnat giva henne en allvarlig tillrättavisning, men då hon såg henne stå där så ångerfull och tillintetgjord, blev hon mildare stämd.
— För denna gången, sade hon, skall jag förlåta dig, då jag ser att du ångrar och erkänner ditt dåliga uppförande. Men du måste stadga dig. Uppför du dig en gång till på samma sätt, så tillämpar jag skollagens strängaste straff; det vill säga, att jag skickar dig tillbaka till dina föräldrar. — Jag hoppas att du aldrig mera glömmer dig i sådan grad. Lova mig det!
Hon var nära att neka till att avgiva detta löfte och svara: “Jag låter inte mig skickas bort. Då reser jag hellre nu genast.” Men åter var det Lucies varnande exempel, som hindrade svaret att komma över hennes läppar.
Långsamt och snyftande fattade hon frökens hand. — Aldrig mera! stammade hon.
Fröken Raimar var övertygad om uppriktigheten av detta löfte och kände nära nog medlidande med den ångerfulla flickan. — Gå nu och försök att lugna dig, sade hon vänligt. Och om jag ser, att du förbättrar dig, så skall jag glömma vad som hänt i dag.
84
