Elsa hade aldrig känt sig så lätt om hjärtat, som då hon gick tillbaka uppför trappan. Aldrig hade hon känt sig så glad. Det var medvetandet om att ha övervunnit sig själv, som var orsaken till hennes glädje.
★
Juli och augusti hade förgått och man var inne i början av september. Elsa hade mer och mer levat sig in i pensionslivet och kände sig inte längre som en främling. Hon hade blivit van vid ett och annat, som hon i början funnit omöjligt. Det skulle i själva verket tjänat föga till att sätta sig upp mot de fastställda ordningsreglerna. Den tidiga frukosten, det regelbundna arbetet, den stränga ordningen och punktligheten — allt detta hade hon svårt nog att finna sig uti, ja, vem vet, om hon någonsin skulle ha gjort det, om icke Nelly som en god ande stått vid hennes sida. Med sitt glada lynne hjälpte Nelly sin kamrat över mången svårighet och ofta förstod hon att tämja henne med ett ord eller en blick, när det gamla häftiga sinnet ville bryta fram.
Det hade ej blivit något uppträde sedan Elsa vann förestånderskans förlåtelse. Fröken Gussows berättelse hade fallit i god jord och hade gjort hennes envisa sinne något mera böjligt.
Ibland lärarna och lärarinnorna voro meningarna om de framsteg, hon gjorde, betydligt delade; vid det sista lärarsammanträdet tog detta sig ett tydligt uttryck. Larärna i räkning och naturhistoria påstodo, att hon helt och hållet var utan anlag — hon hade varken något minne eller någon vetgirighet. Andra voro övertygade om motsatsen. Fröken Gussow, som undervisade i litteraturhistoria, och doktor Althof, lärare i tyska, historia och fransk litteratur, voro i alla avseenden mycket
