nöjda med Elsas kunskaper och framsteg. Isynnerhet berömde professor Schneider hennes flit och ihärdighet. Om hon fortfor på det sättet, skulle hon med sina gåvor komma att gå långt. På de åtta veckor, han varit hennes lärare, hade hon gjort stora framsteg, större än någon av hans tidigare elever.
Monsieur Michael föll rent av i hänryckning över detta beröm. Han förivrade sig till den grad, att han ropade: — Bravo, monsieur Schneider! Det säger jag också, att hon är en begåvad, ja, förtjusande ung mademoiselle.
Fröken Raimar smålog åt hans iver och hörde sig för angående Elsas uppförande.
Man skakade betänksamt på huvudena. Isynnerhet förekommo klagomål över, att hon vid den minsta tillrättavisning tog på sig sin trotsiga min, ja, ibland till och med vågade säga emot.
— Tyvärr, tyvärr, sade förestånderskan, och jag vågar knappast tro att hon skall förändra sig. Jag fruktar till och med för, att hon med sitt otyglade sinnelag en vacker dag kommer att upprepa en scen, sådan som den, vi för en tid sedan voro vittne till, och vad skola vi då göra?
— Sända henne tillbaka till sina föräldrar, uppmanade miss Lead ivrigt. Jag tror i alla fall, att det blir slutet. Elsa är icke allenast bortskämd, hon är — hur skall jag säga? — simpel, brutal. Hon passar inte i vår pension.
Doktor Althof såg på engelskan med en ironisk, småleende blick, som om han velat säga: Ja, du med dina överdrivet stränga former kan naturligtvis inte uppfatta detta unga, friska, naturliga sinne.
— Jag tror, att ni misstaga er, mina damer, invände han. Det är en god kärna i vår lilla Elsa. Vänta bara, tills det råa skalet faller bort, och ni skola se, till vilket älskvärt, naturligt och
86