äkta kvinnligt väsende den simpla, “brutala” Elsa — han betonade de sista orden — skall förvandlas. Hon har, tro mig, naturliga anlag åt det hållet. Men ni få inte fordra alltför mycket, så kort tid som hon ännu har varit här.
Miss Lead höjde på axlarna på ett överlägset sätt. Från fröken Gussow fick doktorn däremot en tacksam blik.
— Jag tror som ni, doktor Althof, sade hon. Vi måste ha fördragsamhet med vår vildfågel, som hitintills alltid levat i frihet. På några få veckor kunna vi knappast utrota fel, som hunnit växa sig stora under åratal, genom för mycken efterlåtenhet. Jag tycker att vi uppnått mycket, då vi tänka på, hur föga arbetslust Elsa förde med sig hit till pensionen, och hur samvetsgrant och i flera ämnen rent av utmärkt hon går i land med sina uppgifter.
Fröken Gussows påstående var alldeles rätt. Elsa hade blivit mycket flitigare än hon i början var — de andra flickornas exempel eggade henne kraftigt till tävlan.
Först i början var hon likgiltig för antigen hon kom i första eller andra klassen, men då hon fann, att alla hennes klasskamrater voro yngre än hon, vaknade hennes äregirighet och hon skyndade sig att inhämta det som fattades för att flytta upp i översta klassen.
Hennes skrivövningar blevo bättre för var gång och hon började att bemöda sig att undvika stavfel. Hon hade mycken respekt för doktor Althof, som så väl förstod att med lätt skämt bestraffa fel av detta slag.
Hennes sista kria befanns vara den bästa i hela klassen. “En vandring i skogen” lydde ämnet, och hon hade skrivit lätt och livligt. Hon fick beröm för den, och doktor Althof läste upp den för hela klassen, vilket ansågs som en stor utmärkelse. Mitt under det han läste, gjorde han leende ett uppehåll.
