— Pappa, Diana har fått valpar!
Med detta utrop kom en ung, smärt flicka på femton år inspringande i rummet, där, förutom den tilltalade, hans fru och prästen i församlingen, även befunno sig några främmande från grannskapet, en herr von Schäffer med fru och deras fullvuxne son.
Alla skrattade och sågo på den livliga flickan, som utan ett spår förlägenhet skyndade bort till sin far och utförligt berättade för honom denna viktiga tilldragelse.
— Det är fyra stycken, pappa, fortfor hon livligt, och de äro bruna likasom Diana själv. Kom och se på dem, de äro sådana små söta djur och de ha vita tassar! Jag hämtade genast en korg och lade min huvudkudde i den — de måste ju ligga varmt, de små kräken.
Amtman Macket hade slagit armen om livet på sin älskling; han strök bort de vilda lockarna från hennes upphettade ansikte och betraktade henne därvid med välbehag, och detta fast Elsa kommit in i en dräkt, som alls icke var ägnad att väcka välbehag, allra minst i detta ögonblick, då främmande ögon mönstrade henne. Den urtvättade, mörkblåa kattunklänningen, sydd som en blus och med ett läderbälte om livet, kunde visserligen vara bekväm, men klädsam var den icke, och en del hål och
