Tiden gick med snäckans gång för de två flickorna. Elsa, som inte kunde konsten att förställa sig, var ovanligt livlig och glad vid kvällsvarden.
— Du ser så glad och nöjd ut, sade fröken Gussow, har du fått goda underrättelser hemifrån?
Elsa rodnade och kände sig som gripen på bar gärning. Lyckligtvis gav lärarinnan ej vidare akt på henne, i annat fall hade hon kanske undrat över hennes förlägenhet.
Äntligen, äntligen var det tyst i huset. Fröken Gussow hade gjort sin rund genom alla sovrummen och gått in till sig.
Nelly satt lyssnande i sin säng. Hon hade hört, när dörren stängdes inunder, men dröjde ännu en stund. Därefter stod hon upp, gled som en ande genom rummet och lutade sig ut genom fönstret.
— Vad gör du? frågade Elsa.
— Jag vill se efter om fröken Gussow har släckt ljuset i sitt rum, viskade hon. Det är ljust ännu.
— Skall jag stiga upp? frågade Elsa.
— Nej, du skall ligga alldeles stilla och inte tala så högt. — Ännu är det ljust. Så förargligt! Vad kan hon ha för sig, efter hon inte går och lägger sig och somnar som andra människor?
Hon lutade sig långt ut genom fönstret och betraktade ihärdigt det upplysta fönstret. I viskande ton meddelade hon Elsa sina iakttagelser. Plötsligt drog hon huvudet tillbaka och lade fingret på munnen.
— Var alldeles tyst, Elsa — rör dig inte, sade hon, i det hon smög sig på tåspetsarna fram till Elsas säng. Hon sticker just nu ut huvudet och tittar på månen. Hon hade så när fått syn på mig.
En stund efteråt hörde de att fönstret stängdes, och då Nelly åter försiktigt stack ut huvudet, var ljuset släckt.
92
