— Barbra sover som en stock, svarade Elsa, jag hör ända hit, hur hon snarkar. Vi kunna vara alldeles lugna — de sova allesammans — det är mörkt och tyst överallt. Adjö med dig, Nelly, nu anträder jag min resa. Ah, här är härligt, skall du tro!
Nelly blev med ens förskräckt.
— Akta dig, viskade hon med darrande läppar. Kom ner igen — det kunde hända dig någon olycka.
Men Elsa bara skrattade i tysthet och klättrade raskt uppåt. Hon var riktigt i sitt element och rörde sig här så fritt som en fågel.
Snart var hon högt uppe i trädet. Månen sken full och klar och visade henne tydligt varje steg, hon hade att göra.
Då hon var i höjd med Orlas och systrarna Schwarz' sovrum, kunde hon inte motstå lusten att se in till dem genom fönstret. Hon makade sig försiktigt fram på grenen, som nära nog rörde vid det öppna fönstret, och tittade in.
Klart belysta av månskenet lågo de därinne och sovo lugnt utan att ana något.
Ett ögonblick föll det henne in, om hon inte borde spela spöke för dem därinne. “Bara knacka en enda gång på fönsterrutan,” tänkte hon och sträckte redan ut handen för att göra det — då rörde sig Orla i sömnen. Ofrivilligt drog sig Elsa tillbaka och kom ej att utföra sin dumdristiga idé.
Till höger och till vänster och överallt hängde där så många präktiga äpplen — hon kunde ha fyllt sin korg på en liten stund och utan det minsta besvär. Men det brydde hon sig inte om, hon hade nu sin frihet igen för en liten stund och ville inte så snart giva bort den. Trädets krona var hennes mål, det var en besvärlig klättring, men den avskräckte henne ej.
94
