Hon klättrade som en pojke — ett enda felsteg och hon hade legat där nedanför med krossade lemmar. Men det var en tanke, som ej föll henne in, hemma hade hon utfört ännu farligare försök i fråga om att klättra och hon hade vänt sig av med att vara rädd.
Den lyssnande Nelly hörde då och då en kvist brytas av eller ett äpple falla ned. En gång sjönk hon förskräckt ihop — det var en fågel, som flög upp, Elsa måtte ha stört dess nattro. Hon började nu att bliva litet ängslig, det förekom henne som en evighet, sedan Elsa begav sig dit upp.
— Elsa! ropade hon försiktigt. Intet svar. Hur skulle också hennes röst kunnat tränga upp till kamraten, som satt uppe i trädets topp och sög in den friska nattluften i fulla drag.
Hon kände sig lycklig däruppe, fri och glad, som vore hon hemma hos sig! Här tryckte henne inga bojor. Skoltvång, pension, förestånderskan — allt försvann som i en dimma. Trädgården därnere tillhörde pappa, trädet, hon satt uti, stod utanför hans fönster, det var den gamla alm, där hon så många gånger lekt kurra gömma med fadern. Överallt fick han gå omkring och söka henne, och plötsligt ropade hon då från den högsta toppen ett muntert “hurra”.
— Hurra! utbrast hon med ens, så att det genljöd genom trädgården.
I samma ögonblick vaknade hon ur sin dröm och förskräckt tryckte hon handen mot sin mun. Vad hade hon gjort? Men det var för sent att ångra sig. Nu måste hon först och främst tänka på sitt återtå, ty det förhöll sig alldeles som hon fruktade, hennes oförsiktiga utrop hade blivit hört inne i sovrummen.
Melanie hade vaknat och for förskräckt upp i sängen.
Greta! ropade hon med skälvande läppar. Hörde du?
— Ja, svarade Greta rädd. Melanie, jag dör av förskräckelse.
