Hon drog täcket över huvudet och avvaktade med darrande ångest, vad som skulle komma.
Även Orla hade vaknat.
— Vad var det? frågade hon. Var kom det höga ropet ifrån? Jag tyckte det var alldeles invid sängen, man ropade.
— Gud i himlen! skrek Melanie. Ser du ingenting? Å, jag såg något förskräckligt. Ett spöke var det — med fladdrande hår och stora, brinnande ögon. Uff, det såg på mig. som om det ville sluka mig. Orla, ett spöke — ett spöke!
Hon darrade av fasa, och Orla, som inte sett någonting, men däremot hörde, hur det prasslade och knakade i trädet, hoppade modigt ur sängen, svepte täcket om sig och såg ut genom fönstret.
I samma ögonblick var Elsa framme vid sitt fönster. Nedfärden från den äventyrliga utflykten hade gått med en förtvivlad fart och i full ångest. Nelly räckte ut båda armarna emot henne. Hon var likblek av förskräckelse över Elsas oklokhet.
— Vad har du gjort? viskade hon. Du har röjt oss. Hör du att de äro vakna häruppe? — Det är Orlas röst. Vi äro förlorade.
Hon tog ögonblickligen korgen från den darrande Elsa, vars händer voro alldeles blodiga, kastade de få äpplen, som ej fallit ut, i sängen och korgen bakom skåpet, varpå hon lade sig igen, allt i största hast.
Elsa gjorde sammaledes. Utan att kläda av sig, med blus och kängor på hoppade hon upp i sängen och drog täcket över sig. Hon slöt sina ögon och väntade i dödsångest den straffdom, som skulle komma.
I det bedrägliga månskenet hade Orla icke rätt kunnat se, vad där hände utanför. En skepnad såg hon visserligen — två vita armar, som tycktes alltsammans ljudlöst försvunnet som i ett töcken.
96
