Hon lyssnade andlös några sekunder, men spökeriet var över, där hördes eller sågs ingenting. Fastän hon var en modig flicka, kände hon sig rädd. Hon drog sig ifrån fönstret.
— Såg du något? frågade Melanie.
— Ja, svarade Orla, jag såg alldeles tydligt en skepnad, och jag kunde svära på att den blev indragen i Nellys rum av två långa, vita armar.
— Orla, kära Orla, bad Melanie, vridande sina händer, väck upp dem! Om spöket visar sig en gång till, så dör jag av ångest!
Orla drog i klocksträngen, som hängde alldeles invid hennes säng. Det var en klocksträng i varje rum för den händelse att någon av pensionärerna skulle bli sjuk om natten. Alla strängarna ledde till en gemensam klocka, som man placerat i nedre våningen, utanför fröken Raimars sovrum.
Högt och gällt som en stormklocka hördes den i nattens tystnad. Nelly och Elsa darrade som om de hört sin dödsdom.
Det blev liv i huset som genom ett trollslag. Fönsterna, som mörka och drömmande sett ut till trädgården, blevo upplysta. Dörrar öppnades, man hörde röster.
Förestånderskan, klädd i djupaste negligé och med ett ljus i handen, var den första som kom ut ur sitt rum. Nära nog samtidigt kom fröken Gussow. Då de båda gingo korridoren fram, gläntade miss Lead på sin dörr och såg oroligt frågande på de båda damerna.
Den goda missen var inte just någon hjältinna och klockans klang hade skrämt henne. Darrande hade hon rusat upp ur sängen och hade förgäves sökt efter sina kläder. Hon försökte tända ljus, men tändsticksasken hade glidit ur hennes hand. För att inte förlora en sekund tog hon en skotsk pläd och kastade den över sig som en kappa. Det tunna håret, som hon varje afton borstade en kvarts timme, hängde ned över hennes axlar.
