Fröken Gussow hade knappast hört att spöket skulle ha försvunnit in genom Nellys fönster, förrän hon gick nedför trappan och in till de båda flickorna. Hon öppnade dörren och lyste in i rummet. Forskande såg hon sig omkring därinne, men där fanns ingenting misstänkt. Fönstret var stängt och Elsa tycktes ligga i sin djupaste sömn.
Nelly hade satt sig upp i sängen och såg ut att vara överraskad vid åsynen av lärarinnan.
— Vad står på? frågade hon. Varför ringde klockan? Jag blev så rädd.
— Någon lär ha stigit in genom fönstret här, svarade fröken Raimar, som följd av alla de andra skyndat efter fröken Gussow.
Nelly blev mållös av förskräckelse. Vad skulle hon göra? Tillstå alltsammans? Omöjligt — då skulle både Elsa och hon själv bliva bortvisade från pensionen. Ljuga — det kunde hon inte. Hon såg förfärad på förestånderskan och svarade ej.
Fröken Raimar uttydde Nellys stumma förskräckelse på ett helt annat sätt och trodde, att den kom sig av rädsla.
— Du behöver inte vara rädd, sade hon lugnande. Orla och systrarna påstå att de hört ett högt skrik, och Orla säger att hon alldeles säkert såg ett spöke flyga förbi deras fönster och försvinna in i det här rummet.
— Ett spöke! O, så förfärligt! upprepade Nellys darrande läppar — och hennes bleka ansikte, den ångest, som stod avmålad i hennes drag, väckte fröken Raimars medlidande.
— Tag inte så illa vid dig av det, sade hon, flickorna måtte ha drömt. Emellertid ha de väckt upp hela huset. — Hon vände sig till fröken Gussow. Jag tror vi gå och lägga oss igen, sade hon, det är det bästa medlet att lugna de upphetsade sinnena.
Just som hon skulle gå, kom hon att tänka på den sovande Elsa. Hon gick fram till hennes säng och böjde sig över henne.
