kades vi ofta, fast på små korta stunder där nere i stora våningen, Då voro vi så överlyckliga, att vi sällan fingo tid att tala och överlägga om någonting, Dessimellan voro vi som vildfrämmande för varandra. Tante tycktes just inte mycket valla oss, men Otto var rysligt försiktig, att icke för henne förråda oss. Detta senare gällde även om onkel. I våra vanliga kretsar hade jag nu aldrig någon fred för alla de unga herrarne, som oupphörligt bestormade mig med frågor och tusen upptåg. Man tycktes dela sina gracer mellan Pauline och mig; men i sällskap höll hon sig alltid långt ifrån mig, och om Otto någon gång vek från hennes krets så visste hon alltid att på ett fint manér locka dit honom igen. Ur ögnasikte släppte. hon honom aldrig, och mot mig var hon ömsom snäsig och kall, ömsom anföll hon mig med ironiskt skämt; men ibland var hon oemotståndligt rolig och dragande. Ju mindre jag hade tid med Melida, desto förbehållsammare och tystare blev hon mot mig. Emilie var sig alltid lik, och det är, min Gud! intet beröm. Fröken Nanny såg man nu sällan. Pauline påstod att hon låg som bäst på en kull poetiska ägg, vilken skulle kläckas till jul i en kalender. Magisterns odrägliga kurtis (vid vilken vi nu ledsnat) hade jag helt allvarsamt undanbett mig, förklarande, att jag annars skulle säga till tante och onkel. Själv var jag glad och lycklig, gärna med om allt vad som föreslogs, invand att leka främmande med Otto, och således varken plågad eller förvirrad därav. Dessutom ersatte de små stunder, som den hulda Freja ibland unnade oss, tusenfaldigt detta tvång, vilket var en ny sporre för vår varma, livliga kärlek. Ibland tyckte jag det skulle varit en ren salighet, att om aftnarna, sedan jag kommit i ro på mitt lilla rum, skriftligen få utgjuta mitt hjärta och mina tankar för Otto; men som han själv aldrig brukade denna utväg för att meddela sig med mig, utan så mycket mera tecken och blickar, kom det aldrig i fråga. För resten hade jag nu mycket avnött och avfilat mina lantliga och, som Emilie behagade yttra, råa manér samt fann mig
98
