Sida:Illusionerna 1965.djvu/112

Den här sidan har korrekturlästs

att bliva en papegoj-avbild och höllo gärna till godo den utslitna titeln av les deux inséparables. Men, o ve! Så när som på ett hår hade nu var och en flugit åt sitt håll, och till denna stora ruptur var ändå icke en man orsaken, utan endast en manlig själ i ett obetydligt kvinnligt konvolut. Vem anar icke här den vittberömda fru Staël? Saken var den: General Z., tante Paulines man, ledsam gubbe på allt vis, var icke alldeles så rik som onkel X; dessutom hade de flera barn (ty två små otäcka pojkar voro i pension och endast hemma om söndagarna). De hade således icke fullt så elegant våning och densamma hyrd dessutom två trappor upp och flera kvarter längre bort på Drottninggatan, då onkel åter bodde i första våningen av sitt eget stora, superba hus, uthyrde den andra, men begagnade själv större delen av den tredje. Icke heller var generalens ekipage alldeles så elegant som onkels, och våra supéer och dinéer hade alltid en viss magnificens, som generalens dock icke fullkomligt kunde upphinna. Fruarne voro ungefär lika attrayanta, men generalen en gammal avskedad militär, som för var dag deklinerade, då onkel däremot just stod i ett beständigt stigande, och hans point de vue troligen icke var något mindre än en ministerportfölj. Lägger man nu till allt detta den lilla omständigheten, att det i vårt hus fanns en ung son, som var en av de aldra mest omtyckta unga eleganta karlarne i den stora societén, och dessutom en ung flicka, som genom nyhetens och några naturliga behag kommit i långt störte rop än hon förtjänade, då i generalens hus, sedan Pauline var gift, icke fanns annan magnet än den i allmänhet mycket litet omtyckta Emilie, så fattar man lätt, att när fru Staël, anförd av grevinnan ***, gjorde sin stora visitrond, funno vi hennes kort i vår låda, då de alldeles saknades i generalskans. Detta, försäkrar jag, vat en stor vänskaps-knäck för den sorten vänskap, som inkvarterat sig hos tanterna, ty den var till stor del byggd därpå, att de nästan alltid hade lika tankar om annat folk, berömde dem, tadlade, hackade, kritiserade dem

104