dotter, sägande: Ah, que voulez vous! C'est un enfant: c'est la fleur des champs, c'est la nature elle même. Detta upprepade nu tante Aline, vänt på många sätt, var gång fråga blev om Albertine Staël, och svarade ofta rätt bittert och bitande, när generalskan berättade den ena anekdoten befängdare än den andra om hela familjen. Så hände sig till exempel, att vi en afton varit på en sorts besynnerlig bal, eller ”dansande conversazione”, som någon spefågel kallade den, hos fru Staël, som bodde i en liten trång våning på Arsenalsgatan mitt emot Operahuset, När nu tante Aline dagen därpå ville regalera tante Pauline med en liten förgylld berättelse om fêten, svarade den senare, hjärtligt skrattande:
— Det behöver du alls inte; gör dig inte besvär, ty jag mötte Moreno i förmiddags, och han berättade mig alldeles tillräckligt av den sorten. Jag vet pertinent, att ni superade en profil i fyra rum, dansade i två, och att musiken stod i det tredje.
Tante Aline ryckte på axlarna,
— Dessutom vet jag, vad du kanske inte vet, — fortfor tante Pauline — som är: de kvicka repartier fru Staël fått av grevinnan E. och Sergel.
Sedan teg tante Pauline som en mur, och tante Aline måste göra många kringelikrokar, innan hon fick veta grevinnan E-s och Sergels svar, ty nyfikenheten gick dock framför allt. Slutligen, när tante Pauline länge pinat sin enda vän, berättade hon med många roliga tillägg, att fru Staël häromdagen kommit mycket sent, efter slutat spektakel nämligen, på en supé hos excellensen, greve E., att hon måste genomgå flera rum, innan hon slutligen fann värdinnan, som i ett kabinett satt vid N ett spelbord. Ah, Madame! Vous faite la reine chez vous! utropade fru Staël med mycken uppretad livlighet, när hon inträdde i kabinettet; men med mycken värdighet och utmärkt saktmod svarade då grevinnan E., som annars var mer känd för andra goda egenskaper än kvicka repartier: Il se peut Madame, mais jamais chez autrui. Hos Sergel åter hade fru Staël
106
