varit i sällskap med en polsk prins vid namn Sapieha (eller något dylikt). När han och fru Staël besett alla den gamla artistens där befintliga mästerverk, sade fru S. till prinsen, i det hon satte sig: Asseyez vous, mon Prince! Men då tog gubben Sergel en tredje stol och svarade artigt, men frimodigt: Oui, mes illustres hôtes, asseyons nous, car, enfin, je suis maitre chez moi!
— Åh, det är bara fabler! svarade tante Aline och blev dessutom alltid högst förargad, när tante Pauline utbredde sig över att fru Staël icke var nöjd med sin reception här i Sverige, icke tyckte att sällskapskretsarne, bildningen, elegansen i allmänhet etc. svarade mot vad hon väntat i en huvudstad. Detta tog tante Aline alltid åt sig och blev naturligtvis högst chockerad. Vidare kom tante Pauline med andra berättelser! än hade man på fru Staëls soiréer icke fått en bit mat, utan bara prat, och då hade alltid någon varit så kvick och kommit ihåg den gamla utslitna anekdoten om M:me Maintenon, medan hon ännu var M:me Scarron, till vilken betjänten viskade: De grace M:me, une histoire! Le rôt nous manque. Och en gång förargade tante Pauline sin vän obeskrivligt med ett av sina upptåg. Vi skulle nämligen hava stor supé. Tante Pauline kom tidigt, och medan tante Aline gjorde sin sista sväng ut i matsalen och skänkarna och gav sina final-ordres, tog tante Pauline undan alla de gentila sysakerna på tantes bord och lade i deras ställe en stor, enorm strut av ett helt ark skrivpapper. När nu tante återkom och frågade, vad detta skulle betyda, svarade hennes enda vän:
— Kors, men hur kan du vara så commune, så antediluviansk att hava söm-saker på ditt bord, du som själv varit ett ögon- och öronvittne till alla de förträffliga idéer, man som värdinna får av att leka med en strut! Vilket allt alluderade på fru Staëls bekanta vana, att alltid svänga och manövrera med en cornet de papier, vilka man påstod att mr. Rocca förfärdigade exprès för det ändamålet. — Med ett ord: Hade inte fru Staël
107
