vilket var mörkt och eländigt. Jag blev stum av ängslan och en sorglig överraskning.
— Min Gud, min stackars Marie! sade jag. — Hur är det med dig? Vad är det för ett litet barn, du har där? Var har du fått det ifrån?
Min fråga var sannerligen icke något spörsmål, ty jag ville omöjligen få i mitt huvud, att barnet kunde vara Maries, utan för min inbillning spökade genast orediga historier om hittebarn och dylikt. Marie räckte ut sin arm och tog min hand, vilken hon överhopade med kyssar och tårar.
— Ack, min goda, nådiga fröken! snyftade hon. Nog vet fröken det, nog har nådig grevinnan sagt det —
— Grevinnan! svarade jag, alldeles intagen av förvåning. — Nej, det har hon visst aldrig! Säg nu, Marie lilla, vems är detta lilla barn?
Därmed menade jag egentligen, vem som var moder till det, men hon tog min fråga i annan mening och svarade med blygselns rodnad på sin bleka kind:
— Kära fröken, se på flickan, så behöver fröken icke fråga så noga!
Och nu vände hon det undersköna, slumrande barnet till mig. Och nu, Mormor! Nu gick alldeles på en gång ett ljus, hemskt och förfärligt, upp för min själ. Men för mina ögon blev det kolmörkt, ty jag förlorade sansen helt och hållet för några ögonblick och föll tillbaka mot den gamla armstolen, som jag satt uti. Sänggardinen skylde mig för Maries blickar, och inom en kort stund började blodet åter strömma genom mina ådror, och jag uppvaknade från min vanmakt; men, o Gud, till vilka tankar, vilket medvetande! Jag satt länge tyst, innan jag förmådde reda någon enda idé. Jag kunde icke i ord, ens för mig själv, säga vad jag nu visste. Efter en mycket lång stunds tystnad började Marie, ty jag var icke i stånd att få upp läpparna:
113
