detta var, hur omänskligt att för henne undanhålla det enda stöd, den enda tröst, hon i världen kunde få, att rycka från det lilla barnet en blick, en smekning av — — Gud, jag kunde icke tänka ut en gång!
Marie grät högt över mitt hårda svar.
— Marie, sade jag, skriv hellre själv till honom! Jag vill — jag skall försöka — — jag skall lova dig att skaffa det till honom, men så — att jag likväl icke synes däruti. Och, Marie, lova mig däremot, tala icke om för någon, icke för — du vet väl vem, att jag varit här! Hör du det, kära Marie!
Ytterst glad, svarade hon mig, att aldrig ett ord skulle komma över hennes läppar om ”frökens godhet”, tackade mig med många tårar och bad mig sedan om papper, ett uselt bläckhorn och en obrukbar penna, som stodo borta i ett hörn; men av sinnesrörelse och matthet var hon ur stånd att skriva ett enda ord, utan jag fick med förvänd stil skriva hennes adress och en bön om hjälp, som hon likväl själv dikterade.
— Detta var då min första skrivelse till honom! Jag trotsar vem som helst att ens fatta, vad jag i det ögonblicket kände — och led.
När brevet var färdigt och förseglat, tog jag det och gick; men med vilka känslor, det vill jag aldrig tänka eller försöka att beskriva för dig, o Mormor!
Nedkommen i den nedersta, mörka förstugan, stod jag länge lutad mot kalla muren och eftertänkte, vad parti jag skulle taga med detta, all min sällhet mördande brev. I hast fick jag dock en ingivelse, huru jag åtminstone skulle bliva det kvitt. I min ridikyl hade jag väl icke en skilling, men till all lycka en — karamell.
— Se där, sade jag till en gosse, som stod vid dörren till den boden där betjänten väntade mig — se där har du en karamell, men lämna nu det här brevet till betjänten, som står där!
Så fort jag genom den öppna dörren såg att gossen lämnat
116
