glömde jag allt annat för själva det lekamliga onda, och då grät jag så bittert, för att jag icke var hos dig och fick din ömma skötsel, utan nu var så ensam och övergiven. En viss bitterhet mot Otto växte med plågorna, och då han ännu en gång samma dag vid min dörr frågade, huru det var med mig och bad mig som en godhet blott med ett ord, ett ljud svara honom, förblev jag dock stum. Han må väl känna något av vad jag lider, tänkte jag; men så fort han var gången, då grät jag vid den tanken, att han, utom sina andra sorger och samvetskval, även hade den smärtan att veta mig sjuk och kanske ond på honom.
Sent om aftonen, när Mina kom upp en gång, hade hon i handen en ny, ouppskuren bok, som hon lämnade mig, sägande: Unga greven bad mig lämna fröken denna och sade, att den versen han talat om stod på 14:de sidan (Ottos och min nummer). Jag tog boken med darrande hand och var så otålig, innan jag fick Mina att åter gå sin väg. Vid 14:de sidan låg instucket följande:
”Ottilia! Vad har jag gjort dig! Varföre är du så hård? Eller är du så sjuk, att du icke kan svara mig? På knä ber jag att få tala med dig. I morgon afton är ingen hemma; får jag komma då? Det är väl en evighet tilldess; men lovar du, vad jag ber dig om, bönfaller om, så giver hoppet vingar åt tiden. Söta Ottilia, neka mig icke! Jag är färdig att rasa av förtvivlan över att veta mig vara dig så nära och icke kunna få se dig. Unna mig det, min älskade, jag behöver det sannerligen! Din gosse är så olycklig! Om du bifaller min bön, så sänd mig blott boken åter! O, vad jag skall kyssa den döda, men sällhetsbringande boken! God natt! Sov nu gott och bliv frisk tills i morgon, men inte alldeles frisk, så att du följer med Pappa och Mamma! Göm detta eller förstör det för Guds skull! God natt, ängel!”
Jag läste, kysste och sköljde med mina tårar dessa första skriftliga ord av — min Otto (kära Mormor, låt mig än en gång
