Sida:Illusionerna 1965.djvu/131

Den här sidan har korrekturlästs

Hon: Det är allt för dumt och illa gjort! Men vem har berättat allt detta för doktorn då?

Jag: Åh, det vet han av sig själv.

Hon: Ack, de doktorerna, de äro sådana kräk! Alla över en bank! De tro sig alltid så väl veta, från vad väderstreck våra sjukdomar blåsa på oss; men när de tro vinden vara nord-ost, så är den ofta syd-väst, och när de tro, att man piper av förkylning om fötterna, så kvider man oftast av brännskada i hjärtat. Det bevisar just, huru sluga och högvisa de äro, och huru litet det hjälper att vara snusförnuftig och ha hängt näsan över bok i Uppsala, och sprungit på Pro Patria, och gått på Serafimerlasarettet, och trippat ut och in på Karolinska Institutet, och fått svart taftskoaffyr, och lägga fingret vid näsan och se klyftig och viktig ut, tumma på pulsen, kika på tungan, fråga en frågor, så att man får lust att riva ut ögonen på dem, skriva recepter och ordinera flugor, iglar och senapsdegar.

Det var mig omöjligt att, så sjuk jag än var, låta bli att skratta, ty hennes beskrivning var en trogen målning av den beskedliga doktorns visiter till mig, med det tillägg likväl, att han ruskade då och då på huvudet och sade:

— Fröken måtte hava något oroande att tänka på? Sådant allt skall man slå bort, om man vill bliva frisk. Men se, det saktade jag mig för att tala om för Pauline, huru mycket det än kunnat styrka doktorns reputation.

— Vad ha ni gjort hela denna långa veckan? frågade jag Pauline, ty att få en berättelse av henne, var detsamma som att se Hjortsberg, Sevelin eller tjocka Deland när de voro som roligast.

— Åh, ingenting nytt åtminstone! svarade Pauline. Supén hos W-s var odräglig. Jag vet inte, vad folk tänker på, som inte passa ihop folk, som passa ihopa. Där skulle man nu sitta och torka och nöta sin ungdom och förspilla sin dyrbara tid med figurer, så ledsamma, att de till straff borde dömas att

123