baron, som man påstår nu på sednare tider slår en och annan krok för Albertine Barbarossa. Du vet väl, att gumman Staël själv fått tag uti, det hon genom sin man, dum och salig i åminnelse, är släkt med Edward H. Därföre embrasserar hon honom och kallar honom à tout moment: mon cher Cousin, mon aimable parent etc. Ack, vad det skall smaka fågel för vår filosof! Men nu får jag lov att gå min väg! Vad har du för böcker där? Ah ha, Poetiska kalendern! Det allra befängdaste där, det är av min hulda svägerska Nanny. Hon är nu spritt galen, så att min goda man talar bittida och sent med mig om Danviken för henne och tror att jag vet något om den goda inrättningen, efter jag är väl icke ”född och uppfödd havets vågor”, som amiral X. sade på riksdagen, men född och uppfödd här i Stockholm. Men, herre Gud! dit man aldrig ämnar sig, där lämnar man inga kort heller och frågar litet eller intet efter, huru där är beskaffat. Jag har rått min goda G. att flytta dit själv en liten tid på prov, innan han på allvar forslar dit sin enda, hulda syster Nanny; men då blev han allt såsom litet ond. Sens moral: att du aldrig råder din man (när du får någon) att resa bort, ty ”det är illa gjort!” sjöng hon ur Grevarne av Castelli, tog sedan sin pelisse och ropade i dörren: Farväl Ottilia, stig nu upp och var frisk och kläd på dig, och kom ned i salongen i afton och gör les bonneurs, och var förtjusande och låt kurtisera dig av hedningar och kristna, turkoman och fransos, som onkel din släpat ihop, ty annars får tante Aline göra allt detta själv, och då får hon alla tre sina kardinal-krämpor på en gång. Adjö!
Och därmed stängde hon dörren.
Jag hade skrattat mången gång åt hennes besatta idéer; men en sträng ljöd dock ensam kvar i mitt hjärta efter allt hennes skämt och prat.
Otto talade skrattande om mitt lidande! Otto var muntrare och gladare än någonsin! Detta var en dolk i mitt hjärta.
126
