med vilka kval jag fått gälda denna korta sällhet. Gnagande ånger och vissheten att nödgas leva ett helt liv utan dig, — att bedraga dig i din första, i din skönaste dröm om livet, eller — o, helvetets makter, här pekaden I ut kommande tider! — eller att se dig glömma mig, hata mig, förakta mig och leva lycklig — i en annans famn!!! Ser du, Ottilia, denna sista tanken, den vore i stånd att giva handen den lilla fjärdedels rörelse som behövs för att med en kula sluta alla dessa och börja andra kval av en ny sort. Den tanken vore i stånd att, medan tid ännu är kvar, fråga dig — om du hade mod att följa mig, vart det bar, — den tanken kan hänföra mig att lämna fädernesland, föräldrar, heder, tro och löften kvar i sticket — och med dig — i Amerika, under fattigdom och brist söka upp all den lycka man efter ett sådant steg kunde finna, Jag vill icke locka dig — men säg, tror du dig om att stå ut med allt detta — och din Otto följer dig med förtjusning! Han bryter för dig alla sina band, alla på en gång, ty hans värsta kval är, att icke kunna bryta ett enda, utan alla — eller ock bära sina bojor och uppgiva allt hopp på dig! Avgrundstanke! Vet du, det är förfärligt att icke veta vad man vill, vad man bör. Åt vilken sida jag nu går, så är jag en menedare. Att ingen sällhet på jorden således kan bliva min lott, det är klart, och dock — finns en röst inom mig, som ropar, att jag med dig, även i en ödemark, skulle kunna vara lycklig! Men så står där en djävul och skrattar och frågar om jag glömmer att jag förstör hela ditt liv, hela din existens, hela ditt rykte, ty då ginge det totalt förlorat, om icke annat, så för vår boning här nere, oaktat himlen sett din oskuld. Och så står där en annan djävul och grinar åt mig, och talar om allt det hån, allt det förakt och spe som skall falla på oss — på dig och på mig! Mina gamla föräldrars dödssorg, min ungdomsväns avsky, världens tadel och åtlöje och den arma, beklagandevärda Malvinas millioner tårar. Förfärliga tanke! Men, Ottilia, förbanna mig icke! Fördöm mig icke ohörd! Mitt öde skall få ligga i dina oskyldiga händer. Jag
129
