Sida:Illusionerna 1965.djvu/139

Den här sidan har korrekturlästs

gammal som jag, och ingenting annat tycktes göra detta dumma förbehåll eller provstycke, eller vad det nu skulle föreställa, nödvändigt. Jag knotade väl litet däröver i början, men när jJag kom hit upp igen — så vet jag väl icke rätt huru jag skall beskriva det för dig, men jag tyckte att med de där två åren var ganska förnuftigt beslutet. Jag levde och betedde mig visst icke heller som någon fästman, det må min Gud veta, men till min ursäkt måste jag dock förklara, att i botten av min själ behöll den goda Malvina likväl ett rum, som ingen annan tog ifrån henne. De kunna vara bra alla, men till min hustru passar mig Malvina bäst — tänkte jag då. Men vet du vad det betyder? Jo, att jag varken älskade henne eller någon av de andra med verklig kärlek, utan att min sol ännu icke var uppgången. Men hon rann upp! Vet du var? Jo, i själva aningen om dig, redan innan du kom. Jag kände just som en morgonrodnad i mitt hjärta. Jag skrattade åt mig själv över min längtan att se dig, och likväl såg jag dig icke, såg dig aldrig förrän då, när du satt gråtande och ensam vid pianot. Jag hade förut icke haft tid att se på dig rätt, och ett ord av mamma, med vilket hon säkert icke menade det ringaste ont, men som jag nu tryggt kan säga åt hela stadens mest firade skönhet, att det för ett ögonblick avsvalade min håg att se dig. Hon sade nämligen redan då vi gingo trappan utföre: Bry dig inte om att tala till Ottilia! Hon blir bara brydd, ty hon är det största våp jag sett. Resten vet du! Men du vet icke, vilka kval som blandade sig i min förtjusning, när jag såg dig. Det var första gången, som någon egentligen ställde sig mellan Malvina och mig, ty nu först fann jag att ”sådan skulle hon se ut, sådan skulle hon vara!” och att den, man verkligen älskar, den vill man hava till sin maka, men ingen annan då, Första aftonen ansåg jag dock alltsammans blott som ett skämt, en fantasi, som skulle blåsa bort under natten, likasom så mången dylik före denna. Andra dagen föresatte jag mig att vara och visa mig kall samt dessutom att ingalunda uppskjuta min be-

131