komma upp och störa mig eller släppa någon annan upp till mig. Av en besynnerlig ödets nyck hade jag nästan alldeles glömt Marie. Det var en sak, som nu trädde tillbaka för en större. Världens fara och farligaste smitta består just däruti, att man så småningom vänjer sig och förlikar sig med dess laster och villkor. Vad som i dag synes oss oerhört och förfärligt, finna vi i morgon vanligt och mänskligt och förlåtligt. Se, där ligger giftet! Jag hade nästan glömt Marie!
Så fort jag var allena, skrev jag till Otto så här ungefär, ty det brevet fick jag aldrig åter:
“Farväl, du min ungdoms kärlek! Farväl, alla mina ljusa drömmar om jordisk sällhet! Farväl, min Otto, ty vi äro skilda, och det för evigt!
Du lägger vårt öde i min hand! Det var ju detsamma som att avgöra det såsom det nu blir, ty du kunde aldrig tro mig nog usel att vara den som drog dig från din plikt, som gjorde dig till menedare, till bov, till hån och åtlöje för världen, som bragte dig till fattigdom och uselhet, till allt vad du fruktar, allt vad som sedan skulle ligga blytungt över ditt sinne ett helt, långt liv och bliva tyngre för var dag. Nej, aldrig! Dessutom, o Otto, lugna dig! Mot mig blir du ingen menedare. Du lovade mig ju aldrig något. Du lekte blott med mig och min kärlek, som man leker med ett barn och hennes älskade docka. Icke kan du kalla dina eldiga kyssar för eder, dina blickar för löften. Och vad gav du mig mera? Intet! Nu först minns jag, att du aldrig än insövde min vaksamhet med att tala om kommande tider, om mig som din, verkligt din! Alltsammans har ju blott varit en dröm — under vilken du icke sovit, och från vilken jag nu vaknat upp. Så är det, min Otto! Du må anklaga dig så mycket du vill, jag gör det icke! Nej, aldrig, och jag svär nu en ed, som är dyrbar, — att förlåta, att försaka, att avsäga mig dig — för hela mitt liv!
Se så, nu är det gjort! Och Gud är mitt vittne! Och nu, sedan världen ligger mellan oss, sedan ett grymt öde, men icke
137
